Prematurbarn är starka! De kan göra mer än bara klara sig.

Idag hade vi ett fantastiskt möte med personalen på vår förskola. Vi satt ner och pratade om hur vi upplevde det gångna året, om hur Freddi verkade trivas på förskolan och om de åtgärder som vi föreslagit tillsammans med habiliteringen slagit väl ut.
Det vi fick höra kändes verkligen tryggt. Alla hade tagit till sig det vi och habiliteringen hade att säga om bl.a. minskad ljudnivå, hjälp att fokusera i lek och arbete och stunder för återhämtning.
Vid av och påklädning får Freddi särskild hjälp.
Det kändes verkligen som att måttstocken inte var att Freddi skulle "klara sig" utan att målet var att hon skulle nå sin fulla kapacitet och inte låta sig hämmas av vare sig sin milda cp-skada eller för tidiga födsel.
Habiltieringen har betytt massor för att det har gått så här bra, och vår förskola är jättefin.
Tänk om alla kunde få det så här...
Sluta inte upplysa människor ni möter och personal på BVC, förskola och skola och be om det ni och era barn behöver.
Målet är heller för dem att de ska "klara sig". Klart att de gör. De har ju överlevt. De är kämpar.
Deras fulla potential ligger så skyhögt över vad alla oftast förväntar sig.
Och det kan de visa när de får hjälp att hitta sin kraft och utvecklas.

Kan man upptäcka allt...om inte, vad gör man då?

Jag har ibland lite svårt för ämnet historia. Svårt för att läsa om katastrofer och krig. Jag har svårt för att sitta med eftervärldens fågelperspektiv och torrt konstatera att hade man gjort annorlunda hade katastrofen gått att undvika. Och ibland med stigande frustration läsa att till och med en gnutta kunskap hade förändrat allt från människors liv till hela världen.

Jag tog tidigt ett slags beslut. Jag skulle inte bli den som gick med skygglappar mot avgrunden. Jag skulle inte bli den som inte ville se en obekväm sanning. Som i självbedrägeri valde den lättare vägen. Katastrofer i mitt liv skulle kunna undvikas - med sunt förnuft, kunskap och beredvillighet. Som en liten scout. 

Sen kom livet.

Valen blev så många. Och jag gjorde fel. Gång på gång. Hur mycket jag än överlade med mig själv och analyserade, så gick det aldrig att bortse från mina egna känslor och märkliga omständigheter. Ofta blev det inte alls som jag hade tänkt mig.

Det gick trots allt att leva med. Men det var lättare när det bara gällde mitt eget liv. Men när det handlar om ens barn? Har man inte då ansvaret att tänka före? Och om man inte klarar det hur förlåter man sig själv?

Ofta i samtal med föräldrar om hur det är att ha ett för tidigt fött barn kommer den här diskussionen kommer upp. För ett växande liv är det naturligt och klokt att försöka vara preventiv. Att vilja förebygga.

Men om man inte själv äger kunskapen hur ska man då kunna slå larm om något som ännu inte syns? Uppdraget att bevaka varje avvikelse och drag hos sitt eget barn växer sig oändligt stor och skymmer till slut stunderna av kärlek och värme. De stunder när man kan fokusera på sitt friska barn. På det barn som ska finnas kvar. Som inte behöver omvårdnad utan omfamning. Som inte ska bli, utan som är. Som inte behöver syn eller hörsel för att upplevas utan som kan förnimmas med närhet, slutna ögon och ömhet.

Det är då vi tänker att vården ska ta plats i förarsätet och ansvarsfullt guida oss in i framtiden. Men problemet är kanske att inte ens den mest erfarne vårdgivaren sitter med alla kartor. Alla är överens om att preventivt arbete är något bra men trots allt är de tillfällen när vi verkligen kan eller hinner förebygga något fortfarande ganska få. 

Då gäller det att lära sig leva med insikten att ingen vet vad som ska hända. Och att det inte är någons fel. Men aldrig är det så viktigt att få hålla någon i handen som då.

Allt beror inte på för tidig födsel...

Min Freddi är nu tre och ett halvt år. Mycket har förändrats sedan hon kom till världen en kall, kaosartad och snöig dagi december 2010. Hon är större. Hon är starkare. Och det känns som om hela hennes varelse är inriktad på att ta in världen omkring henne, reflektera och prata om saker som dyker upp. Det är en dröm för en prematurpappa.

Men vi lever inte längre i en kärnfamilj. Mina barn har inte båda sina föräldrar hos sig varje dag. De har inte alla sina saker på ett och samma ställe och de har blivit medvetna om att de är egna individer alltid någonstans mellan två hem.

För ett år sedan tog vi beslutet att skilja oss. Precis som många andra föräldrar. Vår skilsmässa var inte en konsekvens av att Freddi kom till världen, men en kris i livet prövar ändå en relation. Ibland på ett bra sätt. Prövar om den är livskraftig. Om det finns tillräckligt med tillit, respekt och vilja och om man delar samma upplevelse av det som händer runtomkring.  

Livet går vidare. Både för oss och våra två barn. Men jag känner dagligen hur jag inte räcker till. Hur det som brukarkallas socioekonomiska faktorer i studier av för tidigt födda och som man ofta kompenserar för syns allt tydligare även i mitt liv. Det är stressigt att leva ensam med barn. Paradoxalt nog har jag mindre tid för barnen när de är hos mig, även om jag kunnat uträtta mycket när de var hos sin mamma. För de flesta vardagssysslor kan man inte göra i förväg.

Jag oroar mig ständigt för ekonomin. Och besvikelsen över att inte ha klarat mitt äktenskap gör mig nog kanske mindre glad och mindre lätt att leka med. Och självklart tror jag att det påverkar mina barn. Jag vet att det är så. Det är inget jag kan göra något åt. För det är livet.

Och i det livet utvecklas min dotter framför mina ögon. Hon växer upp till en underbar treåring som lär sig nya saker hela tiden. Som precis har lärt sig använda sin springcykel och som inte låter någon CP-skada komma i vägen förframfarten över gräsmattor, asfalt och berghällar. Som hoppar högre från träd och bassängkanter än hon borde och som balanserar farligt på gränsen mellan att vara världens sötaste och världens jobbigaste lillasyster för sin storebror.

Jag vet inte vad jag ska tänka om min situation. Just under den tiden när jag ville ge allt för mina barn, vara ett stöd och ge dem en bra uppväxt tog mitt liv en helt annan vändning. Och här är jag nu.  Det sägs att man ska acceptera det man inte kan förändra.

Mina barn är plötsligt min inspiration. Hur sjutton blev det så när det skulle vara tvärtom?

Hur mitt liv förändras...

Det här skulle blivit det sista inlägget på min blogg. Men när jag skrivit det kände jag en sådan saknad att jag faktiskt  bestämde mig för att fortsätta blogga.
Födelsen av min dotter den 27:e december 2010 i v. 24 förändrade mitt liv och gör det fortfarande. Det förändrade min syn på livet, på familjen och på mig själv. Det lärde mig vad en kris är och gav mig insikter om såväl mina egna tilkortakommanden och brister som hur stark jag kan vara när jag måste. Mitt bloggande under min resa fick mig också att förstå hur mycket jag längtade efter att få dela med mig av mina erfarenheter. Jag kände att inget av det jag upplevde var förgäves om jag fick dela med mig av erfarenheten efteråt.

Födelsen av min dotter blev också det som ledde mig in i arbetet med att hjälpa till att skapa det som idag är Svenska Prematurförbundet. Idag är jag vice ordförande och lägger ner otroligt mycket tid, men trots att det är oavlönat känns det alltid som att det är värt det. Mitt mål är fortfarande att vi ska skapa en organisation som kan vara en professionell kraft och en bestående röst för de för tidigt födda barnen i samhället under lång tid.

Ibland får jag frågan var i vårdkedjan jag tycker att jag upplevde de största bristerna i vården av min dotter. Jag svarar alltid samma två områden. Det första är bristen på information från mödravården om prematuritet och hur vanligt det är. Vi har i Sverige en mödravård som i de flesta fall inte nämner en diagnos som inträffar för 6,5% av alla föräldrar! Det är märkligt, sorgligt och provocerande. Och det får stora konsekvenser för de familjer som drabbas. Många känner sig oförberedda och ensamma och de skulle må bra av att veta att de tvärtom inte alls är ensamma i världen om sina upplevelser.
Det andra området är vården efter utskrivning av våra för tidigt födda barn. Allt från bemötandet och kunskapen om för tidigt födda barn hos barnahälsovården till behovet av speciella uppföljningsprogram som behöver troligtvis behöver ledas av sjukhusen. Både barn och föräldrar behöver aktiv uppföljning och stöd efter utskrivningen så att de kan lämna över det medicinska ansvaret för sina barn. Deras relation till barnet kan inte präglas av oro för infektioner och beredskap för framtida, oväntade och skrämmande vändningar i barnets utveckling. Föräldrarnas process ska snarast tillåtas vara den motsatta. Att i lugn och ro vänja sig med tanken att deras barn ska finnas kvar. Att våga se sina barn och deras utveckling och våga öppna för en djupare relation med barnet och familjen. För det tar tid att knyta an. Både för barn och föräldrar. Ofta längre tid än vad omgivningen förstår.

Dialogen med mödravård och BVC/eftervård har blivit två av Svenska Prematurförbundets hjärtefrågor. Och med tanke på vilket fint bemötande vi fått och hur mycket som uträttats under det knappa år sedan förbundets skapades känner jag gott hopp för att vi ska kunna vara med och utforma en bättre verklighet för de barn som föds för tidigt och deras föräldrar. Bli en aktiv del av det du med!

Och med den uppmaningen skulle jag lämnat min blogg. Men så blir det inte. Jag är visserligen en annan nu. Men jag kommer alltid fortsätta vara prematurpappa. Till världens finaste, starkaste och vackraste Fredrika 24 + 5

När man spritar händerna tar man av sig ringarna...

Eftersom det nu inte är världens lättaste sak att få ett för tidigt fött barn, så är det i alla fall tur att de flesta är två om det.
De flesta är i alla fall det från början.

För jag upplever att krisen att få ett prematurt barn är lite av en vattendelare. En del par kanske svetsas samman och blir starkare, men många relationer blir inte det.

Det har säkert skrivits spaltmeter om hur par hanterar olika kriser, av långt mer kvalificerade tyckare än jag. Men vad hjälper egentligen det när ingen har tid att läsa just då. När krisen är ett faktum. Just då, när allt fokus läggs på det lilla barnet, som är så litet och så sjukt. Som bara måste klara sig. När båda föräldrarna är inne i en kamp och ett race som har ett så tydligt mål. Att få komma hem med ett så friskt barn som möjligt.

Jag önskar att jag någon gång under resan hade stannat upp lite. Stannat upp och reflekterat över hur olika vi hanterade den uppkomna situationen. Det kanske inte hade lett till att vi gjort något radikalt annorlunda efter, men vi hade åtminstone kanske kunnat ta ett gemensamt beslut om acceptans.
Jag hade sett att vi tänker och gör annorlunda men jag hade vetat om det och beslutat mig för att acceptera det. Om jag lyft blicken bara en anings aning.
Precis som med mycket annat hade det varit skönt att veta efteråt att man tog ett beslut. Kanske inte det bästa just då, men i alla fall det bästa utifrån den kunskap man hade då och de förutsättningar som fanns.

Kanske kan man då undvika att man ett år senare, eller så, börjar reflektera över hur det egentligen var. Vad gjorde hon? Hur gjorde han? Fanns hon där för mig? Lyssnade han på mig? Förstod hon hur jag kände? Satte han sig in i vården av vårt barn? osv osv...
Om man inte aktar sig blir det lätt till en brist på tillit.
- Hur ska jag kunna lita på min partner om han/hon inte agerade som jag behövde för att jag skulle känna mig trygg?
Det låter ju som ett krasst och för en del ett rimligt resonemang.

Det är bara det att det sällan eller aldrig fungerar så. Vi kan inte begära det av varandra. Där och då är det uppenbart, men det är lätt att glömma efteråt.

För om vi hade tur kanske vi levde upp till det där någon gång om dagen.

Vi kan bara ge varandra kärlek i allt, men kanske göra det medvetet! Så vi minns det efteråt.

Alla relationer är olika och har sin dynamik. Det finns inga enkla svar i de spaltmeter av böcker som skrivits.
Men jag tror att en bra idé ändå är att stanna upp mitt i allt kaos och försöka se varandra. Bli stärkt av styrkorna. Och försonas med bristerna.

Hållbart bygge

Vi bygger, sten för sten, våra liv. Vårt sammanhang.
Det som blir våra barns liv och det de ska ta med sig ut i världen.
Vi bygger egentligen, sten för sten, våra barns hus.
Det hus de en dag lämnar oss för att sätta bo.

Livet rullar på. Och det är bra.
Det kommer dagar då jag inte tänker på att min dotter är prematurfödd, men inte två.

Jag tänker på att man aldrig förstår själv hur mycket man ska utvecklas det närmaste året, och tur är väl det. För när jag tittar tillbaka på det året som gått tror jag nog att jag ganska mycket är en annan människa idag. Även fast det nu är två år sedan min dotter föddes.

Jag har lärt mig acceptera det jag inte kan förändra. Och förändra det jag kan, som det så fint heter.
Men också att ta det lite lugnare.
Den första tiden efter att vi fått reda på att Freddie hade en CP-skada var allt så akut. Jag kände att all träning skulle börja omedelbart och att varje dag var viktig.
Varje dag är fortfarande betydelsefull, men det går inte riktigt så fort.
Det viktiga är istället att hålla. Att var stark länge.
Så att man, när den dagen kommer att man upptäcker att min dotters rygg också håller på att bli aningen sned, inte kraschar totalt. Eller åtminstone kraschar mer meodiskt och konstruktivt.

Precis som man talar om "hållbar utveckling" i samhället kan man använda det på sig själv. Det är viktigt att utvecklas lagom snabbt så man hinner ifatt sig själv, och framförallt, att man hinner vända blicken ibland och se vart alla andra tar vägen. Så man inte plötsligt har vecklat ut sig för långt åt ena sidan. Och blivit lite ensam.

Våra sjukgymnaster säger att vi kan räkna med att se mer av min dotters Cp-skada ju äldre hon blir. Fram tills ungefär fyra års ålder. Det beror på att musklerna utvecklas och växer och att eventuella obalanser kommer synas mer. Och att hon kommer utmana sig själv.
Jag är fortfarande orolig. Inte IVAorolig men djupt därinne finns det något som ständigt ställer frågan hur det ska bli.
Och den enda som kan ge svaret och ge mig tröst är föremålet för min oro.
Och hon är bra på det. Hon tröstar som ingen annan.
När vi ligger och drar oss på morgonen. När hon kommer och vill kramas. När hon skojar. När hon är den varmaste och finaste lilla varelse jag någonsin hållit i.

Då spelar det ingen roll att jag är orolig. Då vet jag att den största smärtan ändå kommer  när hon... ...väljer att flytta hemifrån! Den dagen jag inte får vakna bredvid henne varje morgon.

Och det är i jämförelse en ganska ljuv smärta att tänka på!!!

Jag är tillbaka! :-)

Nej...jag har inte skrivit på länge. Jag vet. Men nu gör jag det. Olika anledningar har fått mig att vilja börja igen. Inte att något är mer traumatiskt. Allt är egentligen bättre än någonsin, om man tänker på de sista två åren. Men jag kanske behöver skriva av mig...
Vår lilla tjej är ett mirakel. Inte bara för att hon klarade sig, utan för att hon är så fin och glad och tapper och modig. Och söt. Hon lindar mig runt sitt lillfinger. Jag vet, det är patetiskt.
Hon går. Hon pratar lite. Hon leker och vill vara med. Och hon är CP. Så är det.
Hon kommer vara det. Och det finns dagar då det fortfarande skär i hjärtat, och det finns dagar då det är stilla. Tiden formar. Man förlikas och känner förtröstan.
Det kommer i små doser. Just när vi tror att vi visste var hur mycket CP hon är, så lär hon sig något nytt. Eller så visar hon en liten spasm, eller något hon inte kan.
Vi kan inte välja. Hon är vår dotter. Oändligt vår. Man vi får lära oss att roll with the punches - att ta smällarna som de kommer.
Något som dock aldrig är välkommet, är att börja fundera på när hon eventuellt fick syrebristen som eventuellt ligger bakom CP-skadan. Eller om det är hennes hjärnblödningar.
Jag hade en kängurustund med henne på SÖS när saturationsmätaren var trasig. Och eftersom det dröjde ett tag innan jag uppmärksammade det var hon rätt medtagen när jag upptäckte det.
Var det då...?

Hur många kan dela mugg?

Bara för att understryka mitt tidigare inlägg måste jag berätta om vad som hände dagen efter jag skrev det.
När jag kom till dagis för att hämta storebror, sa han att han var törstig och skulle gå in och dricka lite. Jag följde med honom in och såg hur han tog en ikeamugg som stod på diskbänken i dagisets hall och drack ur den. Jag har alltid trott att det var en mugg för att typ tvätta penslar eller nåt, så jag sa att -"Men, den muggen kan du väl inte ta?" "Jo",sade han. "Alla dricker ur den. Den är för att dricka ur" "Va" Dricker alla barn ur samma mugg?" "Ja! Pappa det är ok!"
Eller inte, tänkte jag. Dricker verkligen alla barn ur samma mugg? Det är ju 40 barn på det här våniningsplanet med två avdelningar. Det låter ju verkligen inte klokt.
Men, det visade sig att det var riktigt. När jag frågade bekräftade den snälla dagisfröken mina misstankar och berättade att barnen var så törstiga och att de inte hade plats för personliga muggar. -"Men, vi diskar ur den", sa hon, och visade hur de diskade den med fingrarna i vatten utan diskmedel under kranen. De som är allergiska har dock en egen, fortsatte hon. Jag förstod ingenting.
Men det var så att 40 barn delade på samma mugg. Och alla tyckte det var ok. Ingen reflekterade över att personalen troligtvis hade fler än en kaffemugg i personalrummet och inte skulle drömma om att dela. En pedagog tyckte dessutom att det var bra att utsätta barnens magar för lite smittor.
Återigen denna villfarelse att barnen mår bra av att vara sjuka. Att de ska härdas. Det är sant att magen mår bra av lite skit. Men inte kräksjuke och rotavirus gång på gång. Och barnens lungor ska banne mig inte härdas över huvudtaget. Immunförsvaret har gott om tid att utvecklas, och behöver inte hjälp från en miljö där 45 individer delar på en liten yta och en ikeamugg i plast.
Jag bad dem tänka om. Och nu har barnen egna vattenflaskor.
One down. Thousands to to, apperently! Jag blir så trött...det här är ju en BRA förskola!

Infektioner på dagis...

Problemet med infektioner på överfulla förskolor är verkligen värda en blogg i sig. Det verkar som vi gradvis har anpassat oss till att acceptera en miljö i förskolorna som ingen vuxen sund människa någonsin skulle tolerera på sin arbetsplats. Tänk efter - hur många infektioner grasserade samtidigt på era barns förskolor förra året? Hur många barn vistas tillsammans på vilken yta? Hur stort är rummet där alla barn går och vilar? Tvättar alla barn händerna innan maten? Hur ofta rengörs leksaker på en småbarnsavdelning?
Ni vill inte veta svaret. Men om man har ett premturt eller ett infektionskänsligt barn kan man inte välja.
Vi hade förmånen att ha så flexibla yrken att vi kunde ta hem storebror från dagis när Freddie kom hem. Det gjorde att hon klarade sig utan infektioner ända till ett halvår efter hemgång.
Jag tror att det gjorde underverk med hennes lungor.
Vi valde också att isolera oss ganska hårt i början, så att vi kunde släppa in fler när Freddie var äldre. Det har jag skrivit om förut, för deckare inte helt enkelt. Vare sig under tiden eller efter när vi skulle tillbaka.m
Vi använder handsprit regelbundet och tvättar alltid händerna när vi kommer in. Storbror gör det reflexmässigt. Men inte neurotiskt! ;-)
Men på förskolan. Förra året fanns under en period inte mindre än sex st identifierade spridda infektioner på vår avdelning. Influensa, RS, Scharlakansfeber, Kräksjuka, Vattkoppor och rotavirus. Vilken arbetsplats som helst hade stängt i en vecka under de omständigheterna. Men inte dagis. Nej, det ansågs normalt,
Barnens luftrör var allt annat än fina i slutet av mars när vårsolen började värma de bleka ansiktena. Tog förskolan några krafttag? Var tuffare mot föräldrar som lämnade in sjuka barn? Använde handsprit och förbättrade sina hygienrutiner? Nej, tyvärr. Det saknades kunskap. Ingen i personalen hade läst Socialstyrelsens dokument om smittor i förskolan. Ingen surfade någonsin in på smittskyddsinstitutets hemsida för att kolla vilka smittor som gick.
Kan man klandra dem. Antagligen inte.
Det är en alldeles för utbredd uppfattning att barns immunförsvar "härdas" av upprepade infektioner. Det är sant att barns immunförsvar mår bra av att möta smittor av olika slag och att barnen ska gå igenom ett visst antal, 36 eller nåt, infektioner under barnaåren. Men...de ska INTE möta alla 36 under sina två första år på dagis.
I själva verket är det mänga infektioner som skadar lungornas vävnad och gör de mer känsliga för komplikationer i samband med förkylningar längre fram. Inget barn mår bra av att få en RSinfekition två veckor efter en influensa.
Faktum är att förskolorna är katalysatorer för hur epidemierna sprider sig i samhället och jag är säker på att hela samhället skulle spara in stora pengar på mindre sjukskrivningar sjukfrånvaro genom att minska barngrupperna och utbilda personalen.
Det är välfärd. Att ha modet och möjligheten att satsa pengar där de gör som mest nytta.

Till Greger och Karin.

Jag var precis ute på Facebook och fick se en länk som en vän till mig hade bifogat.
Det var en blogg som hette "långlopp" och som startades av Anna som precis hade fått veta att hon hade cancer. Hon startade bloggen för att samla in pengar till cancerforskning. Bl.a. sålde hon reklamplatser på sin skiddräkt inför Vasaloppet. Bloggen var underbart fin och Anna delade med sig av alla sina känslor och händelser med ett beundransvärt mod. I januari i år fick dessutom Anna och Greger en liten dotter. Karin. Hon var prematur men verkar ha klarat sig bra. De tog sig igenom den svåraste tid jag någonsin gått igenom med kraft och mod,noch kunde bli stolta föräldrar. Men, av någon outsägligt och som alltid ofattbart obegriplig anledning hann tiden ikapp Mamma Anna i samma takt som hennes flicka blev starkare. Och samma dag som Karin skulle ha fötts, somnade Mamma Anna in. Med sin man Greger vid sin sida.
Det sista blogginlägget jag läste är skrivet av Greger när han lämnar sjukhuset i Uppsala med sin dotter, ensam. Som ensam pappa. Det är det starkaste jag någonsin läst.
Och det sorgligaste. Mina tankar är hos er. Greger, Karin och Anna.
All kraft och allt mod sänder jag till dig Greger, och om vi möts någongång hoppas jag att jag får hjälpa dig på något sätt.
Tills vidare får jag nöja mig med Cancerfonden och fortsätta arbetet i Prematurföreningen för alla födda och ofödda prematurbarn.
Och så kramar jag mina kära extra hårt. I ödmjuk tacksamhet för att vi fortfarande är tillsammans.
Greger och Karin. Ni finns i mångas tankar nu.

Kan man komma tillbaka själv?

Många prematurföräldrar upplever nog att de lever i en bubbla året efter förlossningen. Och det är väl oftast rimligt, med sjukhusbesök och infektionskänslighet att tänka på. Det är ändå en begränsad tid och den är värd mycket för det prematura barnet. Men sen, hur gör man för att hitta tillbaka? Jag börjar fundera på om man ska ge folk en exit-strategi för att ta sig tillbaka. Umgås man inte med någon på ett år, kan man lätt börja trivas med det lite för mycket. Och även om man inte MÅSTE umgås med en massa människor, tror jag ändå att ett socialt umgänge gör mycket för en familj och en relation. Men har man varit isolerad ett år är det inte säkert att man kommer tillbaka av sig själv. Och det är långt ifrån säkert att någon ringer och bjuder in.
Att börja gå ut på stan eller börja umgås är att ta ett steg som innebär en risk. Alla vill skydda sina barn, och många tar inte någon risk hur liten den än är. Kanske är det något man ska prata om. Prata med varandra om när det börjar bli dags att ta ett steg tillbaka. För en del blir det efter en lungfunktionskontroll som faller väl ut. Att en läkare ger sitt godkännande.
För oss innebar en resa till Berlin att vi flyttade fram gränserna. Den var inte frivillig, utan vi skulle jobba.
Först var det flygresan. Vi var nervösa och förberedde oss. Den gick bra. Sen kom vi till ett annan stad. Andra lekplatser. Annan luft och annat ljus. Det gick bra. I början åkte vi en del taxi, men sen vågade vi åka tunnelbana. Först med filt över vagnen och bara i lågtrafik, men ändå. Det gick bra. Restaurang? Det klarade hon. Hon började äta bröd av bara farten. Vi var ute på stan längre och längre stunder.
Jag behövde byta blöja på henne en dag när vi var i en saluhall och jag hittade en helt okej toalett med skötbord. Hmm.. Lite stökigt ändå att byta på offentlig toalett. Kände hur paniken spred sig lite. Spritade av det mesta.
Storebror kissade på handikapptoaletten och lekte med handtagen bredvid toalettstolen. Så...
Så...stoppar han sina fingrar i hennes mun. På toaletten. På den fucking offentliga toaletten i Kreutzberg, Berlin.
Vad skulle hon drabbas av. Hepatit. Magsjuka. Kräksjuka. Influensa. Bakterier?
Jag gav upp. Vår son hade pressat mig till min gräns. Tillbaka.
Han hade klippt av den blåa tråden till bomben, i filmens sista självande minuter. Och den hade inte exploderat. Det gick bra.
Dock. Det räcker så för nu. Vi fortsätter vara försiktiga. Men jag känner att jag är tillbaka.

Att aktivt gå vidare...

Om man är rädd om sitt barn. Och om man är väldigt noggrann.
Och om man vårdar sitt barn ibland istället för att bara ta hand om sitt barn.
Då blir man lätt lite låst. Fast i sina rutiner. Allt puttrar på, till synes kontrollerat, med samma vanor och samma ambition. Men helt plötsligt märker man att mängden välling är anpassad för en tre månader mindre bebis, och att aktiviteterna inte alls passar en ettåring. Att hon kan dricka dubbelt så mycket välling och leka med dubbelt så många leksaker.
Man måste lyfta blicken ibland och försöka betrakta sitt barn med nya ögon.
Oftast händer det oss när vi varit borta ett tag eller när vi har vänner eller släkt på besök. De ser henne ibland som en helt annan person och har mycket högre och mer realistiska förväntningar på vad hon klarar av. Vi är typ bara försiktiga. Och hur ofta har vi, av omtanke om Freddis förkylningar, haft vänner eller släktingar på besök sista året?
Min poäng är absolut inte att man inte ska vara försiktig och varsam eller noggrann.
Eller vara orolig. Eller jobba hårt för att allt ska gå bra.
Men man måste gå vidare också. Och det händer inte bara av sig självt.